Nedräkningen har börjat...

I dag börjar nedräkningen. Det är exakt en månad kvar. Till bröllopet. Jag och Daniel kommer om bara några veckor att vara gifta!
På ett sätt en ganska skrämmande tanke. Det finns ju så mycket som kan gå fel. Jag kan snubbla. Jag kanske inte blir nöjd med håret. Det kanske regnar. Mest rädd är jag dock för att jag ska bryta ihop på vägen in till kyrkan, att jag kanske inte kan få fram ett ord, börja stamma, rodna eller kanske börja gråta. Om jag ens vågar mig in överhuvudtaget. För jag är en sådan som till och med blir nervös på andras bröllop. Det är alltid en så laddad, känslosam, ja nästan helig stämning under vigslar. Hur kommer jag då att reagera när det är jag själv som står där?
Men ändå. Det är ju inte någon främling som jag ska stå framför altaret med, det är ju min Daniel. Goa, omtänksamma Daniel som skickar små söta sms och alltid ställer upp på mina spontana, och ibland knäppa, idéer. Så vad gör det egentligen om jag snubblar, eller om håret inte är perfekt eller om jag råkar stamma lite? Det handlar ju bara om en enda dag. Sedan har vi ett helt liv på oss som vi kan göra vad vi vill med.
Frågan är bara hur Daniel kommer att reagera. Jag har oroat mig till och från i ett år nu, medan han har varit kolugn ända sedan förlovningen. Hans bror var likadan, men började skaka kraftigt minuterna innan det var dags att gå in i kyrkan. Det får inte hända, för jag kommer definitivt inte klara av att se till att han går in, jag kommer att ha fullt upp med att förmå mig själv att förflytta fötterna. Det är något som är säkert.