Vår älskade collie King, som varit en trogen vän till mig ända sedan jag var elva år, har lämnat oss. Åldern tog ut sin rätt och när han till slut hade det för jobbigt åkte pappa in med honom till veterinären så att han fick en spruta. Han blev 13 år, en månad och tre dagar gammal.
Det känns oerhört tomt. Att komma hem till mamma och pappa utan att han kommer rusande, ylandes och viftandes på svansen. Att hans korg är borta och att hans skålar inte längre finns kvar. Så tyst. Det känns hemskt att aldrig får se honom mer. Se honom när han lägger huvudet på sned när han lyssnar, när han springer så fort att han nästan ligger ner i kurvorna eller när han har vild dragkamp med kopplet. Eller höra honom yla sådär kul som han alltid gör när vi börjar bli färdiga vid matbordet och han tycker att det är hans tur.
Jag saknar dig, King. Hoppas att du har bra, var du nu är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar